Blog Image

snickeriet

om bloggen

att följa och kommentera projekt vid min hyvelbänk

nytt 50- 60-talskök

huset Posted on 2019-03-17 19:03

När vi flyttade hit för snart tio år sedan var köket ett hopkok av gamla stommar och dörrar. Alla luckorna hade ekutseende men på vissa var det folie och på andra faner. Gångjärnen var av olika typ. Stommarna var både av modultyp och platsbyggda. Det var inte bra planerat. Köket är stort, här är över fem meter bänkyta men det var bara en halvmeter mellan vask och spis. Golvet var täckt av en mörkbrun plastmatta som imiterade korkgolvsrutor. Sammantaget var det mörkt och opraktiskt.

Redan från början visste vi att det skulle göras om, men det tog ett tag innan vi kunde ge oss på det.

Planeringen var nummer ett, men också, vad för slags kök skulle det vara?

Det hör till saken att jag under några år i början på tjugohundratalet sålde och ritade kök, först för Ikea och sedan för HTH. Jag blev mer och mer fascinerad av de kök som inte fanns i deras sortiment. Överfalsade luckor. Det är något tilltalande över en lucka som försvinner in i stommen och inte skvallrar om sin tjocklek.

Huset byggdes i slutet på fyrtiotalet, men det var ingen självklarhet att vi skulle vara trogna den tiden i köket. Vi ville framförallt att det skulle bli fräscht, ljust och funktionellt. Till slut fastnade vi ändå för ett historiskt kök som skulle kunna varit byggt någon gång på femtio – sextiotalet. Kanske är det också ett utslag av nostalgi. Vi har båda vuxit upp i just sådana kök.

Planeringen blev ändå lite modernare med fler och delvis annorlunda lådor än vad man såg då. Speciellt skafferiet som placerades i djupa breda lådor med alla varor lätt åtkomliga. En flört med de lådsektioner som förr byggdes med en till tre grunda lådor följt av en undre lucka, som hos oss blev till djupa lådor för kastruller, flankerar spisen.

Vaskskåpet fick sin traditionella utformning med en täckbräda som döljer hoarnas undersida när man öppnar luckorna. Vi behöll den rostfria vasken i tjock plåt och blandaren fick bli en klassiker med två grepp. Diskmaskinen fick sin plats till vänster om vasken och det medges att det inte är helt optimalt. Sveriges stränga uppfostrare av köksplanerarskrået, Alice Thiberg (för övrigt född här i trakten), hade nog menat att den kommit för nära hörnet, när sådana stora ytor som här finns till hands. Jag försvarar mig med att vi har ett bord till höger och att det inte hade gått att komma förbi på den sidan med luckan nere. Men är inte övertygad om att hon skulle godkänna den förklaringen.

Skivorna runt diskbänken är i laminat med det ljusa mönstret av Virrvarr kantad med valnöt medan två massiva valnötsskivor kantar spisen. Rester från gesällprovet för många år sedan. Mellan överskåp och kakel är listen också fanerad med samma tjocka faner, 1,5 mm i amerikansk valnöt, som på mitt gesällprov.

I det klassiska enkla vita kaklet med mörk fog sitter runda svarta envägsuttag. Under överskåpen ville vi ha Linestra armaturer. Den första omgången ljuskällor beställdes i glas och det är ingen bra idé. Det är lätt hänt att man slår i dem när man arbetar och antingen lossar de då och krossas mot bänkskivan eller så skär man sig på dem med handen. Nu sitter där ljuskällor i plaströr med ledlist inuti. Över fönstret är monterat en glob på porslinsockel från Iföverken.

Alla vitvaror är fristående och vita, fläkten är en fristående retromodell från Franke fritt efter Futurums gamla storsäljare.

Länge var det tänkt att luckorna skulle vara i en grå nyans. Rummet ligger dock mot norr och öster vilket gör att ljuset oftast är kallt. Därför började vi titta på något varmare och fastnade till slut för en riktigt vitaminberikande gul nyans. Nu är här alltid ett varmt och trivsamt ljus tack vare den färgen. På golvet ligger 30 x 30 plattor i linoleum.

Snickerierna då? Stommarna är från Ikea och överskåpen är takanslutna. Hyllplanen kapade i bakkant och indragna. Luckorna har jag gjort själv. De traditionella luckorna var uppbyggda på en enkelt ihopsatt träram med bikakemönstrad papp för att ge stabilitet åt skivmaterialet. På det pressade man masonit eller plywood. Sedan fräste man falsen och likaledes den yttre rundningen. De lyxiga köken hade faner men de allra flesta var handmålade. Det blir en lätt och fin lucka på det sättet, men idag betraktas en sådan metod som arbetskrävande. Idag har vi också MDF, det hade de inte då. Så jag har helt enkelt fräst en fals i en MDF skiva och därefter fräst en rundning. Gångjärnen är gjorda för träfiberskiva med koppmontering i luckan och med synlig gångjärnssida utanför falsen. Handtaget är Stil 555 med genomskinlig plastbricka.



nygammal C.I. Fall spiralborr

snickeriet Posted on 2019-02-09 00:37

Häromdan var jag förbi en av de sista äkta järnhandlarna i norra Skåne. Järnhandlarlådor från golv till tak bakom disken. Ja, det finns faktiskt fortfarande sådana platser kvar här.

Frågade efter spiralborr med fyrkantsfäste till borrsvängar. Jo, kanske fanns det något.

Handlaren drar fram en låda, där ligger ett borr kvar av den gamla kvalitén från C.I. Fall i Eskilstuna. Ett enda och i oöppnad förpackning. Det är ett 15/16 dels tum, eller ca 24 mm.

Funderar på min borrsatslåda i trä därhemma. Var där inte ett borr som var i dåligt skick? Kan det vara denna storleken? Slår till på det.

Borrsats nr 31C från C.I. Fall i träetui återfinns på sidan 30 i “Verktygs- och maskinhandbok” från Hans Larsson Järnhandel AB, Kristianstad, juni 1963. Det kostade då 86,40 kr och borret 15/16 dels tum kostade enskilt 8 kr.

Väl hemma konstaterar jag att det varit en fullträff. I fack nr 15, som alltså står för 15/16 delars tum, så ligger ett rufsigt och slitet borr, aningen krökt dessutom. Dags att packa upp det nya och låta det gamla vila!



djävulsdymlingen och skomakarpallen

snickeriet Posted on 2018-12-04 19:05

I många år har jag haft en skomakarpall från min farfars föräldrahem. Den kunde likaväl ha gått för mjölkpall, men kanske hade den inte varit så välhållen då. En av farfars systrar hade skoaffär, som hon lämnade när en av hennes bröder behövde hennes hjälp på gården, kanske kom den därifrån. Hursomhelst så är den mycket bekväm och ofta har jag haft lust att göra något liknande.

Nyligen tog jag tag i det och kopierade den. Till sitsen tog jag en bit av en tretumsplanka i björk med lite rödkärna. Benen är gjorda i ask. Sitsens yta är handskuren med en flack skölp. Formningsarbeten med en bandkniv och slutputsad med en spånhyvel.

För många år sedan berättade en timmerman om djävulsdymlingen. En dymling är en grov rundskuren pinne som förenar varven i en timra genom att borras in till hälften i varje bjälke. Djävulsdymlingen sågas med ett snitt i varje ände och drivs sedan ner över en väl avpassad kil i snittet. Det gör att den sitter som berg och inte kan lossas. En sådan dymling måste sågas av och borras ur om man vill ta bort den.

Ofta är sådana här pallben genomgående och kilade uppifrån. Men på originalet var det inte genomgående ben och så ville jag också ha det. Att kila benen uppifrån har emellertid en stor fördel. De sitter som berget. Det slog mig då att det vore roligt att prova tekniken från timmerkonstruktionen på benen till pallen. Så jag slitsade benet med en såg. Vidgade hålet i sitsen något med en skölp i dess ändträsidor. Passade noga till en kil med exakt rätt mått. Strök lim och drev hastigt ner benet i hålet över kilen, med slits och kil i vinkel mot fiberriktningen.

Den satt som berget direkt. Så fortsatte jag med de andra likadant och det gick bra. Man får vara noga, annars får man ett himla sjå med att ta bort alltsammans. Sätter den sig för tidigt blir det inte bra och om den rickar fastän den är i botten är det också förgjort. Men gör man det ordentligt har man en mycket hållbar konstruktion.



hejdå stolen

snickeriet Posted on 2014-04-22 00:56

Så var jag klar.

Stolen precis oljad med kokt linolja. Den var törstig! Alla öppna porer som blir resultatet av handhyvlade ytor sög mycket olja.

Sitsen pinnad med motstående och snett borrade hål för att låsa den mot underlaget.



ihopsättning

snickeriet Posted on 2014-04-19 13:56

Har huggt ut tapphål för benslåarna. Passat till desamma. Limmat benslåar och sidosargar i frampartiet ett och ett.

Därefter hade jag fyra tappar som skulle limmas mot bakpartiet. Lite stressigt med benlimmet. Värmde ordentligt med varmluftspistol, strök lim på och knackade snabbt ihop det.

Nu ser stolen ut enligt bild och jag har en del “pinnar” att renskära. Frambenen sticker också upp ovanför sargarna. Dessa ska trimmas ner. Man sparar lite extra material där när man hugger för hand, eftersom det är stor risk att man spränger loss ändträet annars med tapphålet så nära.



limningar

snickeriet Posted on 2014-03-03 23:18

Arbetet har fortsatts med att skära till sidosargarnas tappar mot frambenen. Vidare satte jag igång en liten gryta med benlim för limningarna som skulle påbörjas.

Under tiden späntade jag ut “låspinnar” för tapparna. Tog ut några ur en bit syren. Jag ville ha lite hårdare pinnar än vad björken kan erbjuda, utan att avvika för mycket från färgen. Men har ändå återvänt till björken till flera pinnar. Syrenen hör visserligen till det hårdaste vi har i inhemskt virke, men det visade sig också vara så oeftergivligt att det lätt körde fast.

Tapp och tapphål sidoborras för låspinnar med hålen lätt förskjutna så att tappens skuldra dras mot tapphålets säte, tappen deformeras då lätt och fixeras samtidigt i läge. Tekniken har ingen etablerad svensk term, men dragborrning, dragpinne och dragplugg kan användas. Detta är den metod man ska använda om man vill prova på att snickra möbler på ett sätt som inte kräver modernt lim. Den mekaniska låsningen blir tillräcklig.

Frampartiet slogs först ihop. Tekniken med dragpinnarna gör att man kan ta en sammanfogning i taget. Eftersom pinnarna drar tappen mot hålet så behövs inget extra presstryck. Därefter färdades bakpartiet.

Hela stolen är inte limmad på sista bilden. Tvingarna håller samman de olimmade sidosargarna för att jag ska kunna börja mäta på benslåarna.



på tillväxt

snickeriet Posted on 2014-03-01 00:11

Den yngre familjemedlemmen lutar sig mot den äldre.
-Get yourself together, son! säger den gamle.


Sidosargarnas anslutning mot bakbenen (ståndarna) gick mycket bra.
Tapparna har inte samma riktning som träet där. Istället är de vinklade så att sargarna öppnar sig mot det bredare frampartiet. Tappens skuldra är lätt urgröpt för att säkra en tät anliggning mot benen.


Dessutom är tapparna genomgående, så som nämnts tidigare



plansnitt

snickeriet Posted on 2014-02-26 22:27

Häromdagen färdade jag inpassningen av ståndarnas* möten med baksargen (nedre ryggslån), ryggbrickan och övre ryggslån.

Frampartiet är klart sedan tidigare.

Nu ska sidosargarnas tappar mot fram och bakparti passas till.

För att se att detta fungerar, eller om det inte gör det, lättare kunna justera passningen, så tog jag mig för att rita ett plansnitt 1:1 i höjd med sargerna ikväll.

Detta lugnade mig och bevisade att det hela kommer att fungera efter en liten justering på ena sidan.

*=bakbenens förlängning upp i ryggen inklusive benen.



Next »