I många år har jag haft en skomakarpall från min farfars föräldrahem. Den kunde likaväl ha gått för mjölkpall, men kanske hade den inte varit så välhållen då. En av farfars systrar hade skoaffär, som hon lämnade när en av hennes bröder behövde hennes hjälp på gården, kanske kom den därifrån. Hursomhelst så är den mycket bekväm och ofta har jag haft lust att göra något liknande.

Nyligen tog jag tag i det och kopierade den. Till sitsen tog jag en bit av en tretumsplanka i björk med lite rödkärna. Benen är gjorda i ask. Sitsens yta är handskuren med en flack skölp. Formningsarbeten med en bandkniv och slutputsad med en spånhyvel.

För många år sedan berättade en timmerman om djävulsdymlingen. En dymling är en grov rundskuren pinne som förenar varven i en timra genom att borras in till hälften i varje bjälke. Djävulsdymlingen sågas med ett snitt i varje ände och drivs sedan ner över en väl avpassad kil i snittet. Det gör att den sitter som berg och inte kan lossas. En sådan dymling måste sågas av och borras ur om man vill ta bort den.

Ofta är sådana här pallben genomgående och kilade uppifrån. Men på originalet var det inte genomgående ben och så ville jag också ha det. Att kila benen uppifrån har emellertid en stor fördel. De sitter som berget. Det slog mig då att det vore roligt att prova tekniken från timmerkonstruktionen på benen till pallen. Så jag slitsade benet med en såg. Vidgade hålet i sitsen något med en skölp i dess ändträsidor. Passade noga till en kil med exakt rätt mått. Strök lim och drev hastigt ner benet i hålet över kilen, med slits och kil i vinkel mot fiberriktningen.

Den satt som berget direkt. Så fortsatte jag med de andra likadant och det gick bra. Man får vara noga, annars får man ett himla sjå med att ta bort alltsammans. Sätter den sig för tidigt blir det inte bra och om den rickar fastän den är i botten är det också förgjort. Men gör man det ordentligt har man en mycket hållbar konstruktion.